Lipsil
Pontus ryggproblem gör mig sjukt stressad och därför arg. Han har ringt runt för att få hjälp, men de enda två landstingsanslutna har sina första lediga tider om tre veckor.
Igår hjälpte jag honom att ta på strumpor, det funkar liksom inte att jag som är höggravid ska vara personlig assistent åt honom. Jag tar alla promenader med Kroken, badar henne (tassarna ska tvättas varje dag, inte alls roligt med foglossning), handlar mat, lagar mat, masserar, och försöker hålla humöret uppe.
Egentligen vill jag bara gråta. Den här tiden skulle vara MIN. Jag skulle bli uppassad med godsaker och fotmassage...
Jag är inte arg på honom, jag är arg på situationen. Säkerligen hade det inte känts så farligt utan hormonerna, men nu har jag svårt att hålla tårarna tillbaka.
Inte blir det bättre för att den här telefonen är fullständigt värdelös heller. Jag hatar den och skulle älska att få slå sönder den med en sten.
