Plötsligt händer det
Natten till igår var hemsk. Det var rekordsent, 21.30 - 2.30, och troligtvis också rekord i intensitet. Heeeelt vansinnigt, och så knäckande när man tror att kost och gastömning gett resultat.
Men natten till idag, inte ett skrik. Alltså... Inte. Ett. Skrik. Hon var ledsen typ tio minuter innan hon åt 21.15, men efter det var hon varken ledsen eller arg på hela natten! Hon grymtade och bökade runt mycket, hade väl en fis på tvären, men vad gör väl det.
Åååh vad skönt, jag hoppas så att det här är början på en enklare period.
Idag träffade mamma Josefin för första gången. Hon har fortfarande något skit i luftrören, så vi gick bara en promenad tillsammans, och Josefin sov hela vägen. Jag börjar bli kaxig känner jag, tänker att jag minsann skulle kunna åka och handla med Josefin. Men jag avvaktar lite, vill inte utmana ödet.
BVC-besöket igår gick åt till att prata om kolik, hur vi som föräldrar orkar, och hurvida anknytningen blir lidande. Det var tufft att prata om, men jag är glad att hon bryr sig om mitt barn, det är så himla viktigt att hon ser, reagerar och agerar om jag (vi) inte klarar det själva. Jag satt med gråten i halsen mest hela tiden, typiskt när man måste prata om jobbiga saker med snälla människor.
Men det känns så mycket bättre nu. Jag älskar faktiskt mitt barn, och oftast känner jag att jag kommer fixa det här! Det känns som en ganska stadig förbättring, det lugnar mig och ger mig bättre självförtroende, vilket i sin tur gör att jag hanterar hennes skrik bättre.
Imorgon ska vi tillbaka igen, då ska vi både prata och väga och mäta Josefin. Känns bra!
Overallen som var så himla stor på BB är nu så liten att den inte går att knäppa i grenen. Ogräs-bebis! :)
