Det går åt fel håll
Två kassa nätter. Jag gav mig fan på att sova så länge som möjligt, och det var tydligen till elva! Från 4 när Josefin äntligen somnade efter en amning. Hon åt vid åtta också, men fortfarande bra med sömn!
Pontus fick ta sista timmen igår, jag orkade inte med ungen! Hon skrek och skrek förutom två timmar när jag bar henne i bärsele, då sov hon om jag gick omkring eller studsade på pilatesbollen. Pysventilen släppte ut en del luft och bajs, men hon var lika upprörd ändå. Plus att hon fick bajs på foten och kiss på rena pyjamasen. Jag ville mest lägga henne i vagnen och gå ut och låta henne skrika, då hade i alla fall EN förälder kunnat sova. Men hon skulle ju väcka folk längs hela promenadvägen...
Natten till igår hamnade vi också på fyra, OCH jag hade tid hos barnmorskan på morgonen, så jag gick upp före sju.
Fan, nu känner jag igen att jag inte orkar. BVC-sköterskan säger hela tiden att det bara är att ringa, men vad ska de göra? Vi har uppenbarligen redan fått alla tips de har att ge. Nu är vi bara ensamma i det här känner jag, vi måste stå ut två månader till. Minst. 60 nätter av skrik och ångest, jag hoppas verkligen att anknytningen inte blir förstörd, det känns så skört :(
Jag fattar inte varför hon är så mycket sämre igen, kan det vara något jag ätit? Inte mjölkprotein, jag är noga med att läsa på alla förpackningar.
Jag får börja om med matdagboken.
Den här bilden är tagen strax innan jag gav upp, fortfarande hoppfull!
